Archive of Our Own ^beta

De satt längst fram vid podiet, hela familjen, som vanligt. Mamma hade på sig en blommig klänning och håret i en knut i nacken, och log och skrattade vid precis rätt tillfällen medan Sveriges största artister gjorde allt för att hylla Drottningen på hennes födelsedag. Det var en sen sommarkväll på Solliden på Öland, en sådan där kväll när solen aldrig verkar vilja gå ner. Bredvid dem var pappa mer lugn och återhållsam, medan fjortonårige Erik avfyrade ett strålande leende mot vinnaren från Melodifestivalen som tittade på honom medan hon stolt framförde landets bidrag till Eurovision Song Contest.

Wilhelm motstod frestelsen att sträcka ut handen efter Eriks där den vilade i hans knä, på samma prydliga tillrättalagda sätt som mammas. Så, nära och ändå så omöjligt långt borta.

Det hade varit en lång dag.

Dagen hade börjat med gratulationer av statsministern och regeringen, för att följas av ett möte med pressen och folket ute på borggården. Wilhelm hade hållit hårt i sin mammas hand medan hon log och tog emot blommor, hemmagjorda smycken och teckningar, och satte sig ner på huk och lyssnade på tjejer och killar i Wilhelms ålder som nervöst och omständligt berättade om sin skoldag.

Det sved till inombords när hon lyssnade så uppmärksamt på dem, och Wilhelm vände bort blicken. Han visste att han var självisk, att de här barnen förmodligen bara skulle få sola sig i hennes uppmärksamhet den här enda gången i sitt liv, och aldrig mer. Att han och Erik hade fler leksaker, större rum, finare cykel, fler tv-spel än alla de barnen som nu slogs om hans mammas uppmärksamhet. Och ändå fanns det en självisk del av honom som bara ville att de skulle gå, att alla bara skulle gå härifrån så att han fick bli ensam med henne, så att hon skulle sträcka fram handen och stryka honom över håret.

Han kände de vuxnas blick vila på honom, och slog ner blicken innan han drog till sig fotografernas uppmärksamhet.

De hade kretsat kring dem hela dagen. Mamma som skakade hand med statsministern och skar upp en ljusgrön prinsesstårta. Klick. Mamma som delade ut en jubileumsplakett med sin bild till Sjöscouterna. Klick. Mamma som log mot gamla tanter som tålmodigt hade köat på andra sidan sidenbanden sedan klockan sju i morse. Klick. Och så Erik som gick med raska steg, med hennes arm runt axlarna, medan Wilhelm gick några steg bakom, med blicken under lugg och ångesten krafsande i bröstet. Klick.

Erik verkade inte besväras ett dugg av den obekväma, kliande, varma sommarkostymen, slipsen eller sina italienska finskor. Tvärtom log han vant mot fotograferna, och fick dem att skratta när han spexade precis lagom mycket inför deras lins. Själv var Wilhelm nöjd om han fick så lite uppmärksamhet som över huvud taget var möjligt. Mamma och Erik var A-laget. Själv var han och pappa bara där som bihang, de där statisterna som ingen egentligen brydde sig om eller hade bett om, som bara var utfyllnad.

Medan han sökte sin mammas blick, som var vänd mot en simmare som tog emot ett pris, letade sig Wilhelms händer omedvetet upp mot slipsen och började lossa den. Det började kännas svårt att andas, och slipsen kändes som en snara runt halsen.

Genast var pappas hand där, och förde mjukt men bestämt undan hans händer innan han knäppte händerna i knäet igen och vände åter mot simmaren, som nu tackade sin familj och sin allra första simklubb innan en operasångerska skred in på scenen och intog hans plats.

Det hade varit en så lång dag.

Wilhelm visste att Erik hatade opera. Han flydde till sitt rum varenda gång pappa lyssnade på opera i köket där hemma, för att han tyckte att det bara var oväsen. Wilhelm var inte sen att följa efter. Ändå verkade Erik njuta av musiken och följa alla sångerskans rörelser med största intresse nu.

Erik var som förtrollad av operan som han avskydde, och Wilhelm var så trött.

Allas blickar vilade på dem, på kungafamiljen på podiet, minst lika mycket som på den blonda kvinnan som sjöng obegripliga ord på ett främmande språk som han inte förstod. Han betraktade henne frånvarande medan han fick allt svårare att fokusera blicken och ögonlocken blev tyngre och tyngre.

Wilhelm visste att deras blick följde alla hans rörelser, att vartenda felsteg han tog skulle bli dokumenterat för evigt. Fastän han bara var reserven, fastän han och pappa bara var utfyllnad, en kuliss för mamma och Erik.

Världen var helt suddig för hans blick nu, och han tvingade sig att kisa och blinka frenetiskt medan han pressade naglarna mot handflatorna i panik. Han kunde inte somna här. Ville inte somna här inför hela svenska folket, och visa hela landet att han inte ens klarade av att hålla sig vaken på sin egen mammas födelsedag i direktsänd tv. Han försökte tvinga sig att öppna sina halvslutna ögon, att bara skärpa sig, som mamma hade sagt till honom så många gånger tidigare. Men han var så trött nu att allt var en kraftansträngning, att han mådde illa. Långt bort förstod han att han borde kämpa emot mer, men händerna kändes helt lealösa och varenda gång han blinkade kom den förrädiska sömnen smygande och försökte locka honom med sig. Han skämde ut dem allihop. Gjorde mamma besviken, ledsen och stressad, ställde till problem för alla. Misslyckades, som vanligt. Skulle säkert få mamma att undra igen varför hennes andra son inte bara kunde vara normal och lyckad och göra saker på rätt sätt, när Erik...

”–Wille, vakna.”

Han kände sin pappas hand på axeln, och lyfte på huvudet och blinkade förvirrat upp mot hans suddiga gestalt. I sömndimmorna insåg han att han hade allas blickar på sig nu, och stal precis all uppmärksamhet som borde riktats mot mamma, Erik och artisten. Erik hade fortfarande blicken riktad mot scenen. Såg fortfarande intresserad, normal och klarvaken ut. Wilhelm försökte tvinga sig själv att spärra upp ögonen åtminstone till hälften och räta på sig, och hålla händerna prydligt knäppta i knät. Men händerna gled bara slappt ur sitt grepp, och fastän han kämpade emot kände han hur ögonlocken långsamt föll ihop.

Hur kunde det vara så svårt för Wilhelm att bara göra rätt, när det var så enkelt för Erik?

För trött för att tänka sig för längre, för att ens känna hela landets blickar, sträckte han ut handen efter Eriks och sjönk ihop mot hans axel. Det sista han hörde var sin storebrors röst långt bortifrån, uppgiven och samtidigt full i skratt:

”Wille…”

—————

Erik satt i familjens privata kök och åt rostad macka och scrollade igenom flödena från dagen. Han gillade sena kvällar som den här, speciellt efter dagar fulla med representation och prestation. Lugnet efter stormen, när alla sov, personalen hade gått hem och han äntligen kunde ha slottet helt för sig själv.

Vaken, men till vilket pris?

Erik förstod att kvällstidningsjournalisterna var trötta på att rapportera om mammas födelsedag. Att minsta lilla oväntade detalj som bröt den vanliga visan med glada stipendiater, ABBA-medleys och lama komiker var guld och gav dem något nytt och kul att berätta om.

Ändå vred det sig olustigt i magen nu.

Videon visade Wille och Erik längst fram på podiet mellan sina föräldrar. Erik log och applåderade en akt på scenen – vilken kom han inte alls ihåg nu. Bredvid honom satt Wille, hopsjunken med halvsluten sömnblank blick. Erik kunde se hur hans lillebror gjorde allt för att kämpa emot, men han var så trött att ögonen gick i kors. Minou på Hovet verkade tycka att den bästa lösningen var att låta det hela passera utan åtgärd. Även om de vanliga antirojalisterna hade syrliga anmärkningar om skattepengar och nyhetsvärdering, kom de flesta kommentarerna från välmenande tanter som tyckte att den halvsovande lillprinsen var bedårande söt i sin lilla kostym, berättade att deras ungar gjorde precis samma sak, och visst var det gulligt att kungabarnen innerst inne var precis som alla andra?

När de kommit hem hade Wille gått raka vägen in i sitt rum och stängt in sig utan att säga någonting. Hade inte svarat när mamma och pappa, eller ens Erik, hade knackat och bett honom att öppna.

Videon loopade sekvensen där Wille gav upp och somnade mot hans axel och Erik lade armen om honom i slow motion, och Eriks mage molade. Det hade varit bättre om det var han. Han hade haft lättare att hantera det här. Han visste att Wille bara ville bli lämnad ifred, och att han avskydde den här typen av tillställningar redan från början. Att hela Sverige lade huvudet på sned och skrattade och gjorde sig lustiga över den här videon skulle inte göra saken ett dugg bättre.

Med bestämda rörelser klickade han bort videon och stängde sedan ner hela nyhetsappen. Han tänkte i alla fall inte bidra till fler visningar och belöna dem när de frossade i hans lillebrors hjälplösa tillstånd.